Vem är kokainberoende?

Vissa av oss kan svara utan att tveka: ”Jag är.” Andra är inte lika säkra. Vi tror inte att någon kan avgöra huruvida någon annan är beroende. En sak är dock säker: Varenda en av oss har förnekat att vi är beroende. I månader och i åratal trodde vi att vi kunde kontrollera kokainet, när det i själva verket var kokainet som kontrollerade oss.

”Jag använder det bara på helgerna”, ”Det påverkar inte mitt jobb”, ”Jag kan sluta, det är bara ett psykologist beroende”, ”Jag tar det bara i näsan, jag röker inte eller skjuter inte i mig” eller ”Det är mitt äktenskap som är så jobbigt”.

Många av oss är fortfarande förvånade över hur länge vi höll på trots att vi aldrig mer blev lika höga som vi blev i början. Ändå fortsatte vi och trodde att kokainet gav oss det som vi alltid saknat. Så förvrängd var vår verklighetsuppfattning.

Vi gjorde vad som helst för att slippa vara oss själva. Linorna blev fetare, grammen gick åt snabbare. Hela veckans ranson gick åt på en och samma dag. Vi fann oss själva skrapa kuvert och påsar med rakblad, krafsade de sista flagorna från bottnarna på bruna flaskor, snortade och sniffade vilket vitt skräp som helst från golvet när våra påsar tagit slut. Vi som hade varit så stolta över vår personlighet! Inget annat än röret, pipan och nålen spelade längre någon roll. Även om det fick oss att känna oss eländiga, måste vi ha det.

Svårt att bryta missbruk av kokain och andra substanser på egen hand

Några av oss blandade kokain med alkohol eller andra droger. Ibland fann vi en tillfällig lättnad i förändringen, men i slutändan gjorde det bara våra problem värre. Vi försökte slutligen bli drogfria på egen hand, vilket ibland lyckades under kortare perioder. Efter någon månad trodde vi att vi hade kontroll. Vi trodde att vårt system var utrensat och att vi kunde bli höga igen genom att bara använda hälften så mycket som vi brukade. Denna gång skulle vi vara försiktiga så vi inte gick för långt. Men vi upptäckte att vi började där vi slutade, om inte värre.

Vi lämnade aldrig hemmet utan att först ha tagit. Vi kunde inte älska utan att ha tagit. Vi pratade inte i telefon utan kokain. Vi kunde inte somna eller arbeta, ibland verkade det som att vi inte ens kunde andas utan kokain. Vi försökte byta jobb, bostäder, städer, partners eftersom vi trodde att våra liv blev upp och nervända av omständigheter, platser, männniskor – att det var deras fel. Kanske såg vi en vän dö av hjärtstillestånd, men ändå fortsätter vi att droga. Slutligen måste vi inse fakta. Vi var tvungna att erkänna att kokainet var ett allvarligt problem i våra liv. Att vi hade blivit beroende.

Cocaine Anonymous World Service Conference Approved Litterature.
Copyright © 2009 Cocaine Anonymous World Services, Inc.